Jag började en dag fundera över dethär med "egentid". Jag tycker det ordet på nåt vis klingar fel. Eller det känns som att det har blivit så åtminståne på senare tid. "Dagens ungdomsmammor och deras egentid....." var det ju t.ex. nån som kommenterade på Carros blogg här om dan. Emellanåt får man ju också känslan av att det pågår nån bästa-mamman-tävling som ju är helt löjlig också. Jag tycker ordet egentid är ganska onödigt.
Tid som tid, liksom.
Ofta spenderar jag tid med mitt barn och emellanåt spenderar jag tid ensam eller med kompisar. Allt är lika uppskattat från min sida men det ena känns inte lika bra utan det andra. Är jag inte utan Oliver ibland så uppskattar jag inte tidenmed honom lika mycket, och just för att jag är med honom så mycket så uppskattar jag även tiden för mig själv eller med vänner mer än tidigare. Det är ju sån härlig känsla när man varit borta en stund och kommer hem, får krama om honom och känna att här hör jag hemma! Den känslan får jag inte lika tydligt om jag sitter med honom i famnen 24/7.
Jag tycker inte att det än nån annans business att lägga sig i hur jag spenderar min tid. Jag har fått känslan av att man ibland kan anses som dåligare mamma för att man är borta från sitt barn ibland. Men vet ni vad? Jag lämnar nog över Oliver åt Sami åtminståne varannan dag, antingen bara några minuter medan jag pysslar i trädgården eller går ett varv runt kvarteret med hunden, eller ett par timmar när jag umgås med vänner eller gör nåt annat. Inte är jag nån sämre mamma för det! För oss är det viktigt att O även skapar ett starkt band med sin pappa utan att jag är med och stör (för ja, jag får sällan hållit händerna ifrån honom om han inte sover, heheh), och det går hur bra som helst!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar