måndag 23 maj 2016

Det är okej att tvivla ibland

Oj vet ni alltså, för några dagar sen läste jag detta inlägg som sen dess har fastnat lite i huvudet, såna inlägg är ju superbra, som får en att fundera och reflektera länge efteråt! 

Nå, inlägget i fråga handlade om att man inte ska nöja sig med halvbra förhållanden, utan ifall man ens en gång tänkt tanken att göra slut så ska man göra det, för att sen kunna hitta den "rätta" (hur man hittar honom skulle säkert många också vilja veta sen när de gjort slut, men det fick vi ingen info om). För när man sen hittat the one and only prince charming så finns det inga såna tankar, någonsin. 
Tänk vad härligt (och inte alls naivt)!

Ursäkta mig, men what a bunch of bullcrap.

Jag tror faktiskt inte att typ nån av mina bekanta, och ytterst få av dem jag möter på gatan, skulle vara tillsammans med sin partner om de skulle gjort slut så fort tanken nångång ens nuddat pannbenet.

Det känns så väldigt, väldigt naivt att tänka att kärleken alltid löser allt, att man aldrig har ups and downs i ett längre förhållande och att man inte ska behöva jobba på nåt tillsammans. 
Vi skulle knappast ha varit tillsammans en vecka ens om detta gällde oss, men nu står vi här, 10 år senare, starkare än någonsin!

I början av ett förhållande kan jag förstå att man ser allt genom rosa lovegoggles, men hur är det sen, 1, 5, 7 eller 10 år senare när de rosa molnen blivit dammtussar i hörnen och fjärilarna inte kittlar så mycket i magen längre, när man kommit in i vardagen och stressen och PMS'en som gör sig påmind varje månad och får en att blir en ärkebitch utan like. Ska man inte få vara irriterad och sur och önska den andra dit pepparn växer ibland? Undra om inte gräset ändå är grönare på andra sidan, för att sen ta sig samman och konstatera att man är ett sjujävla bra team tillsammans ändå?
Jag tror det är nyttigt med bråk (måtta med allt förstås), man lär känna både sig själv och sin partner och fyfan vad tråkigt det vore med en toffel som inte är tillräckligt passionerad för att tycka och lägga emot ibland när jag drar fram mina åsikter på räls.

Hur är era förhållanden? Är det verkligen härligt och hångel och fjärilar som flaxar sig yra varje dag? Eller är det lite skit i hörnen ibland men ett jäkligt stadigt hus ändå?

16 kommentarer:

  1. Detta kan jag hålla med om! ;) //J.H

    SvaraRadera
  2. Håller med dig i det du säger! Ocj som svar på frågan; väldigt stabilt och tryggt men det betyder ju inte att fjärilarna flaxar sig yra varje dag, man orkar ju knappt med sig själv vissa dagar haha, så klart det kommer dagar när man är trött på den andra men det skulle man ju troligen vara vem man än sku bo i sama hus som! :D /NB

    SvaraRadera
  3. Sku ha tryckt på en gilla knapp om jag hittat en efter detta inlägg. :) bra skrivet. Int precis så att det fladdrar fjärilar här och där varje dag efter 8 år tillsammans men aldrig tidigare har vi varit så starka tillsammans.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis så är det! Och hej Anna förresten, har int veta att du också har blogg! :D Tänkt på det senast här nu i vår att man borde samla ihop hela klassen o fara ut o äta eller nåt nån kväll, sku va kul att hör va alla sysslar med nu för tiden. :)

      Radera
    2. Ja hej! Jag har läst din blogg ca 1 år men aldrig kommit mig för att kommentera. Tycker det är så roligt att lite få följa med vad gamla bekanta gör. ;) Ja men det sku vara såå roligt att få träffa alla. Någon som borde ta tag i det bara. :)

      Radera
  4. 10 år och fortfarande dras vi med varann. Vi har varit ett par genom de "värsta" men samtidigt bästa åren, dvs. Tonåren, hans militärtjänstgöring osv.

    Det ska inte alltid vara en dans på rosor, man behöver ju kämpa lite också. ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Samma här! Jag var 14 år när vi blev tillsammans, och sen dess har vi gått igenom just som er, nästan hela tonåren, jag var 3 år i vasa, han 1 år i milin osv.. Nog har man hunnit tvivla genom åren men det har gjort oss starkare i slutändan :)

      Radera
  5. Efter mer än 30 år tillsammans kan jag inte mer än hålla med dig. Skulle vi brutit upp varje gång vi hade olika åsikter osv så hade vi absolut inte haft våra barn och barnbarn. Man måste kämpa lite också för kärleken.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tror inte många par skulle ha barn tillsammans om det vore så, speciellt som gravid med alla hormoner på helspänn skulle jag nog ha blivit singel tio gånger om om jag hade gjort slut varje gång jag tänkte på det då, hahah!

      Radera
  6. Word! Jag läste också inlägget som du skrev om och enda jag tänkte var att huhu va ung och naiv, en dag kommer verkligheten komma emot dej också :)

    SvaraRadera
  7. Håller SÅ med! Eftersom vi varit ilag nu i snart 4 år så har vår tid tillsammans haft många "nya" grejer helatiden hittills som fått igång fjärilarna med ett års mellanrum, så ennu vet vi int riktigt hur dendär riktigt vanliga vardagen känns, det första året var vi nykära, året efter det flyttade jag till Kokkola, året efter förlovade vi oss och iår gifter vi oss, så vi har varje år haft nån ny större grej som gjort att iallafall jag fått dendär pirriga känslan tillbaka varje gång jag tänkt på det, som ju är i princip varje dag, spännande o se sen när vardagen kommer emot! Men så håller jag hårt på uttrycket "När en lampa brinner ut byter ut man glödlampan, man säljer inte hela huset."

    SvaraRadera
  8. Jag tror att tvivel måste få finnas, men när förhållandet till sin grund är bra så har jag ändå känt att det här är inte ett förhållande jag skulle ge upp trots tvivlet. Skulle man varje dag tvivla så är det kanske tecken på att något står fel till. Jag ser tvivlet so en signal som man lite testar i längden för att se om det bara var PMS, stress eller uttråkning eller missnöje med ens liv som var orsaken - eller då att förhållandet inte är rätt. Så vad jag försöker säga är väl att tvivel inte bara behöver finnas, det är också hälsosamt för att se att man färdas i "rätt" riktning!

    SvaraRadera
  9. Jag är för tillfället singel, men jag känner par som lider av det romantiska idealet, just att man ALLTID kommer att älska varandra JÄTTEMYCKET....OBEROENDE vad som händer. Man blir ALDRIG irriterad på den andre eller något.
    Och då tar det slut just för att de tänker "oj, jag är inte störtkär längre, bäst jag gör slut!" Några av mina förhållanden har tagit slut på den grunden, jag är inte så perfekt helt enkelt.

    Vad som är konstigare är att de par jag känner som lider av detta närmar sig 30! Jag menar jag skulle förstå tonåringar som har känslostormar och allt, men nästan 30-åringar som FORTFARANDE tänker att allt är "perfekt" när man har hittat "den rätta"?

    SvaraRadera