måndag 8 maj 2017

"Mamma kommer snart tillbaka!"

Nu är vi hemma, och det var först när jag kom innanför dörren ikväll som det slog mig hur svårt dethär verkligen kommer bli, att ha barnen på olika ställen och tvingas lämna en av dem för att kunna va med den andra.

Jag skulle ju bara lämna Oliver en halvtimme hos Carro då jag skulle iväg och lyssna på hjärtljuden, det sista jag sa var "Mamma kommer snart tillbaka!" och så vinkade vi hejdå. Sen tog det nästan 5 dagar innan han fick se mamma igen.

När jag låg där och stirrade i ambulanstaket i två timmar medan jag hörde sirenerna runt mig var det en massa tankar som snurrade runt i huvudet. Såna skuldkänslor både mot Oliver som inte vet vart mamma och pappa plötsligt försvinner och mot lillebror som varit tvungen att ligga i magen fast han inte mår bra.

I Uleåborg har man varit som i en bubbla och egentligen inte tänkt så mycket, mest varit i nuet med lillebror och hoppats på att han ska växa och blir större och starkare. Idag när man hamnade lämna honom där brast hjärtat igen. Att man är tvungen att lämna en liten kille som inte ens väger 1100g..Men nu är det såhär.

Oliver är ju så medveten om allt runtom honom och det skär i hjärtat att tänka på hur förvirrande allt måste va för honom. Nu har han fått tillbaka oss men mamma kan inte ens lyfta upp honom och om några dagar åker vi bort igen. Man måste ju försöka förbereda och förklara men hur kan en tvååring förstå att han har en lillebror som han aldrig har träffat som mamma och pappa också behöver vara med?

Och jag ju vet att varkendera av våra söner kommer minnas denhär tiden i framtiden men likväl är det så himla förjävligt just nu.

Dethär är en såndär grej som bara hör om att händer andra, aldrig hade jag trott att just vi skulle behöva gå igenom nåt sånhär.

7 kommentarer:

  1. En stor kram ♡

    SvaraRadera
  2. Så fint att du delar med dig av vad ni går genom, önskar er allt gott.

    SvaraRadera
  3. Sänder styrka till er att ni klarar er igenom denna tid!

    SvaraRadera
  4. Blir så ledsen att läsa. Hoppas ni orkar och att det börjar kännas bättre. Kram <3

    SvaraRadera
  5. Tårarna bränner bakom ögonlocken när jag läser. Kan förstå hur svårt det måste vara att tvingas lämna ena barnet för att kunna vara med det andra, och att förklara för ett barn som är för litet att förstå varför mamma och pappa måste fara bort. Men det är bara att försöka göra det bästa av situationen och ta vara på den tid ni har med båda barnen på varsitt håll. Kämpa på, det ordnar sig och vänder snart till det bättre fast det känns tungt och svårt just nu! ❤

    SvaraRadera
  6. Jag slungas minsann 5 månader tiööbaka i tiden när jag läser din blogg. I december föddes vårt tredje barn, en dotter i v 32+3 med födelsevikt 1950 g. Usch, vad det var svårt att lämna henne där över natten när jag skulle hem til de andra två barnen, var jag än var så var jag på fel ställe. Hjärtat ville nog brista emellanåt, men fast det känns överjävligt just nu för er så kommer nog utskrivningsdagen o ni får vara tillsammans allihopa igen! Och, just somdu skriver, sånt här händer nån annan inte en själv, tror man..

    SvaraRadera