tisdag 30 maj 2017

Minns att se det positiva

Tänkte dra till med att lista upp lite positiva saker här såhär mitt i livet när det annars bara rullar på utan att man tänker på det. 
Idag är jag glad för att;
  • Noel har varit pigg och orkat smutt-amma tre gånger
  • Morgonsköterskan var fantastisk! Alla som tar hand om mitt barn är fantastiska men hon var speciellt bra och peppande och stöttande.
  • Jag märker att jag automatiskt pratar finska istället för svenska fast 90% av de i Kkla nog förstår svenska (men många vill prata finska). Är alltså nöjd över att jag nu är så van med finska att det går så lätt (säger säkert en del fel, men det är en bisak), när jag hela min uppväxt varit urusel på finska!
  • Jag får på mig mina prepreggojeans igen! Bara ett av paren, men det gör mycket att inte behöva gå runt i collegebyxor varje dag.
  • Jag har fått hämta upp två babyklädpaket gratis idag och fått en massa erbjudanden om babykläder efter att jag efterlyste på fbloppis igår!
  • Jag har sett mig omkring i världen och för första gången i mitt liv varit till Kållby p.g.a. ovanstående punkt. Där var det fint!
  • Det har gått så bra med att vänja Oliver av med tuttun på dagarna, så nu frågar han inte ens efter den mer.
  • Noels resultat från gårdagens mag-, hjärn-, och hjärtultra kom idag och allt var normalt (biljud på hjärtat men normalt för en prematur o kommer troligtvis växa bort)! 
Så ja, idag har överlag varit en riktigt bra dag! 

Sen har jag dock en inre stress som inte vill ge med sig och knappast kommer göra det på länge än heller. Och detdär mammasamvetet, ni vet. Det är jobbigt.
Jag vill vara i Kokkola så mycket som möjligt men jag blir ju tokig om jag inte gör nåt annat nångång då jag inte känner att jag får nåt gjort runtom. Så då känner jag stress över att allt runtom lämnar och när jag nångång tar tag i nåt (som igår när jag for på stan en sväng och köpte födispresent åt Oliver t.ex.) så har jag så dåligt samvete över att jag inte sitter med Noel så mycket som möjligt. Dessutom spenderar jag så lite tid med Oliver men ändå när jag är med honom känner jag att vi behöver göra nåt vettigt för om vi bara är känns det som att tiden går till spillo på nåt vis.
Lätt att säga att det reder upp sig när vi får hem Noel men jag förstår inte hur jag nånsin ska kunna sova eller över huvudtaget slappna av utan monitorer som säger om han mår bra och andas och att hjärtat slår som det ska. Så att ja, sånt.

9 kommentarer:

  1. Känner tyvärr igen det där med mammasamvetet, fastän jag har en lite annan situation än dig. Fick vid 22 veckors ultrat veta att babyn i magen inte är helt frisk, och har kört lång väg 1 ggr/två veckor för att följa upp läget. Detta nu kring 9 veckor sedan. Nu sir det bättre ut än då för babyn men jag har(är) varit ostabil i humöret, trött av att inte sova på nätterna, magen blev stor fort och sammandragningar som gör det svårt att röra sig. Vilket inte gör det lätt med två små barn från förr som int alltid förstår varför man mår som man gör. Och då de nångång tröstat mitt i gråten så går ju hjärtat sönder lite till, känns ju som något de inte ska behöva göra. Sen efter födseln vet jag inte hur länge jag kommer måste vara ifrån barnen och så blir det operation i något skede med babyn. Kan ju minst sagt säga att psyket tar stryk!

    Kämpa på med er vardag! Roligt att läsa att ni har bra sköterskor och att det trots allt går bra och framåt. En styrkekram från en annan (okänd) mamma som kämpar på!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej vad jag lider med dig! Säkert jobbigt att veta att man har det framför sig, vi slungades ju mitt i det utan förvarning men det positiva med det var ju att jag inte behövde/hann oroa mig före.. Kram!

      Radera
  2. När vi skulle få hem vår lilla prematur så kände jag exakt samma. Vår lilla hade också flera andningsuppehåll och blev satt tillbaka i rrsporatior eftersom han den första tiden i te riktit orkade andas så bra. Så när vi skulle få hem honom kände jag mig så osäker så då blev vi erbjuden att få låna hem ett andningsalarm som vi använde den första tiden hemma. Man tejpade fast en sladd med en liten blåsa på magen. Den sladden kopplade vi sen när han skulle sova till en liten monitor som tickade till vid varje andetag, sen på monitorn fik man välja på 10, 20 el 30 sekunder, att om monitorn inte registrerat andning på så många sekunder man valt så började den tjuta så att man skulle vakna o se om så att bebben hade det bra o andades. Den monitorn använde vi dom första månaderna hemma o den fick vi låna hem aldeles gratis från sjukhuset o sladdarna fick vi också, de skulle bytas en gång varje dag. Rekommenderar en sån, man kunde slappna av o vila mycket bättre som förälder när man visste att den började tjuta om han slutade andas, vilket hände ett par gånger i början men det var bara att paija honom på ryghen då när han sov så kom han på att ajjaa jag skulle ju andas också, jag är ju inte längre i magen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har faktiskt tänkt att jag ska fråga upp detdär om andningslarm, får man inte låna hem från Kokkola så kommer jag nog köpa ett så vi har tills han får komma hem.

      Radera
    2. Jag köpte faktiskt ett andningslarm o det var nog en trygghet! När vi for på dagspermission så fick vi med alla sladdar o hela apparaten så att vi hade full koll på flickan.

      Radera
  3. Ni kommer att få vänja er att vara utan monitorer innan ni öämnar sjukhuset, så att di endast ser monitorrrna i personalrummet. Det va jätte jobbit men man vande sig trots allt! Ja minns en skötare som sa "de e ju tänkt ni ska ta hem barnet INTE monitorn" ;) hahha! Tanken är at väl att man ska börja käna igen tecken på narnet istellet för att maskinerna genast piter till åt en! Men de går nog bra sedan då man ser att barnet kvicknar till och mår bra :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har faktiskt flera gånger när han haft pulsdippar försökt se på honom om jag ser nån skillnad, men jag märker verkligen ingenting som är annorlunda än innan.. Men han ska ju nog vara såpass stabil när man tar bort elektroderna att han inte "ska" få nå dippar så man får väl försöka stå ut dendär första tiden innan man vänjer sig och börjar lita på honom bara..

      Radera
  4. Stay strong! Ha Oliver fått träffa babyn? Om inte hur förhåller han sig me situationen med tanke på att du plötsligt int har babyn i magen nå mera o att du er bort myki å sådär? :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej det har han inte. Vi velar lite om vi ska ta dit honom o träffa honom då han har fått lite skräck för vårdpersonal efter att vi varit o fått spira 2 gånger o är lite orolig för hur han kommer reagera, eller om vi ska vänta tills Noel kommer hem.. Han förstår nog int riktigt att babyn ens är ute för han säger nog att mamma har baby i magen (det säger han dock också om pappa och sig själv också..) fast vi har försökt förklara och han vägrar att se bilder/videor av Noel. Att jag är borta mycket verkar han int reagera på desto mer, tycker nog mest bara det är kul att leka med pappa hela dagarna. :)

      Radera