lördag 6 maj 2017

Så liten och så stark

Jag vet inte ens vad jag ska skriva då det är så mycket att ta in hela tiden.

Det viktigaste är ju dock att lillkillen fortsätter vara stabil och vi har bara fått positiva besked angående honom. Han kan möjligtvis flyttas till Kokkola redan om ett par veckor om allt fortsätter lika bra och fast det känns jättetryggt och vi är tacksamma över att vara här i goda händer så skulle det förstås på ett plan kännas lättare att ha honom i Kokkola så att man också kan vara nära Oliver och få vardagspusslet att lättare gå ihop.

S och jag vet fortfarande inte till 100% hur nästa vecka blir och var vi är, men vi kommer troligtvis att åka hem ett varv utan lillebror när jag blir utskriven och sen hit igen åtminstone över helgen när andra har möjlighet att vara med Oliver. Vi måste se lite vartefter.. Känns konstigt att tänka sig att lämna sin baby hit ensam men man märker verkligen i vilka goda händer han är med egen personal dygnet runt.

Igår fick jag ha lillebror på bröstet två gånger när vi var ner till barnavdelningen, de är för "kenguruhoito" så man får gärna vara nära sin baby så mycket som möjligt vilket känns bra. Han är ju mindre än jag kunnat föreställa mig och lite beröringsöm än men så underbart fin. Igår behövde han vara under sinivalo hela dagen men de hade också som en filt med lampa inuti så han kunde ha det på fast han var i famnen.


Jag har hittills haft epidural på rakt i ryggen men inatt avslutades det så jag ska försöka klara mig på piller istället. Är betydligt sjukare idag än igår men va ska int e rejd upp se. Har också eventuellt blod i magen eller nåt då jag har så sjukt i höger sida av överkroppen ända upp i axeln, går inte alls att ligga på rygg eller höger sida då det inte går att andas pga. smärtan, men knappast är det nåt allvarligt. Känns som att jag kan ta vad som helst bara lillebror får må bra! ❤

11 kommentarer:

  1. Jag hade exakt samma axelkrämpa efter snittet. Skrek och våndades i två dygn innan det slutade. Hade fått någon konstig vätska i axeln, minns intehur exakt, förutom att det var HEMSKT. Kämpa på!

    SvaraRadera
  2. Kämpa på! Har varit i samma sits som er, det är hemskt att se sitt lilla barn så litet och hjälplöst. Och känslan av att inte får hålla sitt barn hur som helst när som helst.. Blir gråtmild då jag tänker på tiden. Men snart är er lilleman så stark så ni så småningom får ha honom alldeles för er själva. Small steps.. Hade förövrigt också samma axelkrämppa som dig och som Linn skrev så hade jag också vätska i axeln. Det går om men det tar ju så sjukt. Men som du skriver, man tar ju själv gärna alla krämppor bara babyn slipper. Idag är vår lillasyster 2 år (föddes i vecka 30+4) och hennes storebror och hon har så roligt tillsammans. De älskar varandra villkorslöst och jag är så glad att allt gick bra, hoppas på det samma för er inom en snar framtid. All styrka till er, hoppas er lille växer till sig snabbt och inga bakslag kommer.

    Ps. Om du tycker det är svårt att knyta ann (fast annars också) så vill jag tipsa dig om att sitta och berätta om saker åt babyn, t.ex. berätta om hur det ser ut där hemma, hur Oliver är, hur hans familj ser ut med släktingar och så.. Om ni har vänner ni brukar umgås med.. Allt sånt. Det ger på nått sätt en mer verklig känsla över den konstiga situationen ni är i där på avdelningen. En liten verklighetsförankring och det inger också hopp åt både dig och babyn att ni kommer snart få komma hem. Dessutom blir han lugn av att höra din röst. Kram Minnéa H

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för kommentaren! Så skönt att höra från andra som varit i samma situation och att det sen gått bra med allt, det ger hopp!

      Radera
  3. Hade också smärta i axeln. Hemsk sådan!
    Lycka till med allt! Allt brukar ordna sig på bästa vis. Ni är starka tillsammans ♡

    SvaraRadera
  4. Jag är också prematurmamma, vi har en gosse som är född i v 32+4, som vi också solade, totalt 12 gånger fick han vara under lampan. Kämppakrafter till er, stor omställning att få enprematur! Vår prematur slapp hem när han var "i v36" och precis passerat 2 kg. Åt oss berättade de nästan genast att det är vanligt att prematurer får "en dipp" när de är i ca v 34-35, blir slöa, orkar inte äta osv. precis så blev det också med vår prematur, men sen tog han sats o växte så det knakade.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skönt att höra att ni slapp hem ändå så pass fort! Det är så svårt att försöka tänka sig hur närmaste framtiden kommer se ut nu när man inte vet hur länge man kommer va i en sjukhusbubbla men förhoppningsvis växer han som han ska och slipper hem innan sommaren är slut. :)

      Radera
  5. Både min mamma o pappa har blivit opererade i magen och har talat om smärtor i axeln. Pappa menade att det är luft som slipper in när magen är öppen och att luften vandrar vidare, om detta stämmer vet jag ju inte.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, det stämmer att det är luft, det sa de åt mig på sjukhuset. Har upplevt samma smärta i axeln efter både kejsarsnitt och en annan operation i magen. Verkligen smärtsamt men det går över!

      Radera
  6. Angående smärtan, fyller de inte buken med luft som kan vandra i kroppen? Tycker mig ha läst det någonstans...

    SvaraRadera
  7. Jo så är det. Det är luften som kommer in som orsakar smärtan. Hade likadant efter snitt och då sade de det. Men smärtan är hemsk!

    SvaraRadera
  8. Började fundera, men nog får ni väl fara till Malmska barnavdelning? Mycket närmare er än kokkola...
    Fin kille ni har fått, vilken kämpe!
    /Mia

    SvaraRadera