Amningsfred

Innan jag blev gravid trodde jag att amning är något som är helt självklart, att det alltid kommer helt naturligt både för mamman och babyn, och jag hade nog aldrig hört att många ofta har svårigheter och kanske behöver kämpa länge för att få amningen att funka om de vill amma, och att det inte alltid kommer sådär självklart och naturligt som jag trott.

När Oliver äntligen kom ut dendär onsdagseftermiddagen efter en 34 timmars förlossning utan sömn var jag så trött så jag knappt kunde hålla ögonen öppna. Det var verkligen en otroligt mäktig känsla att få upp honom på bröstet och få se honom för första gången, men ändå var ögonen svåra att hålla öppna. Efter en stund och lite limsa sa barnmorskan att vi kunde prova sätta honom till bröstet och jag tänkte nog att hur kommer detta gå, jag vet ju inte alls hur man ska göra! 

Till min stora lycka så kom allt faktiskt sådär självklart och naturligt för oss som jag tidigare hade trott att det gör för alla hela tiden.

Amningen fortsatte att funka hur bra som helst även efter att vi kom hem från bb. I början låg jag alltid och ammade i soffan eller i sängen, och när vi fick in tekniken kunde vi även sitta. Ibland gjorde det så ont att ögonen tårades och jag fick bita mig i läppen för att hålla mig stilla, men efter några veckor gick allt som på räls! Efter ett par veckor började jag även pumpa mjölk för att Sami skulle kunna mata och jag kunde fara hemifrån en stund ibland. 

Jag hade planerat att helamma fram tills att Oliver var 6 månader, och när den tiden började närma sig kände jag att jag var ganska färdig med amningen, men kände mig ändå självisk för att tänka så, då allt ändå gick så bra och Oliver verkade trivas med amningen. Det var därför lite av en lättnad för mig när han, ca 2 veckor före 6 månaders strecket, helt tydligt också var klar med amningen. Nästan som över en natt ville han inte mer. Ett par veckor fortsatte vi med att bara nattamma men sen lämnade det också successivt bort. Det kändes skönt att vi båda var "överrens" och nöjda med att sluta amma.

Allt kring amningen funkade verkligen jättebra för oss, och det är jag jätteglad för! Det har endast lämnat positiva minnen kvar av amningen, och jag hoppas det går lika bra om vi nångång får ett barn till!

Amningsfred för mig är att få vara stolt över sin amning, att man ska få amma var och när som helst, men att man också ska få sluta amma när man vill, eller inte amma alls om det är så. 

Amning är mellan mamman och babyn, och ingen annan ska lägga sig i nån annans amning.




---

Min syster och ett par av hennes klasskompisar som studerar till hälsovårdare i Åbo har startat bloggen amningsfred16 som en del av deras examensarbete, för att tillsammans med Folkhälsans förbund rf. uppmärksamma amning på sociala medier samt göra det till en naturlig och accepterad del av vardagen.
Skriv själv ett inlägg eller kommentar på deras blogg om vad amningsfred betyder för dig!

Att bevara minnen

Förra veckan beställde jag hem ca 130 kort från Olivers första halvår. 

Känns så skönt att ha korten hemma nu så man vet att ifall datorn skulle gå sönder så har man dem iallafall! Har klistrat in vissa i "Boken om lilla jag" och så ska jag köpa ett album att sätta in resten i. För mig är det jätteviktigt att ha bevarat bilder, bara genom att se en bild kan man sen minnas hur hela situationen runt den såg ut, vad man gjorde och kände. Utan bilder glömmer man så lätt!

På samma gång beställde jag också julkorten som vi fotade för ett par veckor sen, kunde inte vara mer nöjd över dem, de blev så fina! Lägger kanske upp hit sen när de som ska få har fått dem!

Ett halvår

Läsarfråga - Hemmamamma eller dagis

Det kom in en fråga om hur länge jag kommer stanna hemma med Oliver, och hur jag tänker kring dagis och sånt!

Alltså jag måste erkänna att det fortfarande är ganska öppet hur länge jag är hemma. 

Helst är jag nog hemma så länge som möjligt, men man måste ju tänka på att det ska vara ekonomiskt hållbart också. Jag kommer troligtvis va hemma ännu hela nästa sommar, men sen till hösten börja hoppa in lite smått igen, jag hoppas ju på att slippa tillbaka till samma jobb som jag var på innan, annars måste jag leta nytt, men det brukar ju inte va supersvårt att hitta närvårdarjobb.

Det som är bra inom vården är ju att det är skiftesjobb så vi kommer försöka passa så att vi inte behöver sätta O i dagvård då ännu utan att jag jobbar kvällar/helger när S har dagsskifte och och mornar när han har kväll, knappast skulle jag jobba 5dagar i veckan heller så man inte springer om varandra hela tiden, utan kanske 2-3 till att börja med..? 

Får sen se hur det går i praktiken men det är nu vad jag hoppas på iaf.

Sen i januari 2017 kommer jag förhoppningsvis att börja göra klart studierna, det beror på då hur mycket skola/praktik det är om vi måste ha nån typ av dagvård eller om vi klarar oss, jag har ju inte så mycket obligatoriska lektioner men praktikerna kan ju bli ganska intensiva.

Sen får vi se om jag börjar jobba typ 75% igen o då har honom vissa dagar i dagis eller hur det blir. Vi vill ju också ha ett syskon till O inom inte allt för många år (typ 2-3 år mellan dem låter ganska bra tycker jag, dock helt sjukt att tänka att om jag blir gravid igen nästa sommar är det redan 2 år mellan dem när den bebisen föds. TIDEN GÅR SÅ FOOOORT!) men det får vi se när det blir, man ska väl aldrig ta för givet att man ens kan få flera barn.

Lika bra att inte planera allt för noga för man vet ändå inte exakt hur det blir!

Sen om dagis i sig, när jag tycker man har "rätt" att sätta barnet i dagis så tycker jag nog helt är upp till var och en. Vissa tycker ju att man absolut inte skulle få sätta ett syskon i dagis om man har ett hemma t.ex, men jag kan nog faktiskt förstå att om man typ har en spädis och en vild 3 åring, att det ett par dagar i veckan kan vara skönt att få föra den äldre till dagis några timmar. Om inte annat så för att lättare få bibehållit förståndet någorlunda vilket ju ibland kan vara svårt fast man bara har ett barn hemma, heheh. 

Att föra barnet till dagis för att själv bara gå ensam hemma eller på stan förstår jag inte riktigt, men som sagt, det är nu upp till var och en, vem är jag att döma?

Sen tycker jag också att det är synd att det mer och mer börja komma stora dagisar istället för dagmammor och små grupper. Vissa barn passar säkert lika bra i stora grupper men såna som är lite mer försiktiga och tysta kommer säkert lätt lite "bort i mängden" i stora grupper, vilket ju är synd.. Själv var jag hos dagmamma (som också råkade vara vår granne) när jag var liten och skulle gärna också sätta O hos nån dagmamma när den tiden är inne, men vi får nu se hur det blir då.

Förflyttningsframsteg