Alltså, tänk att vi faktiskt ska få hem honom.
Hittills har han levt hela sitt liv på sjukhus. I 7 veckor har han blivit skött av olika underbara sköterskor och dubblat sin födelsevikt, och imorgon ska han äntligen få komma hem.
Det är ingen hemlighet eller överraskning att dethär inte var den start jag önskade oss, eller ens någonsin kunnat föreställa mig, men ibland blir det inte som man tänkt. En dag fick jag prata med en psykolog på sjukhuset och jag började storböla medsamma hon satte sig ner och konstaterade att vi fick en lite tuffare start än jag kanske hade räknat med. En sånhär start är inget jag skulle önska varken mina vänner eller ovänner.
Det har varit så tungt och jag har fällt så många tårar under dehär veckorna, både av oro, frustration, saknad och glädje och allt däremellan. Man har känt sig så ensam och som att ingen förstår vad man går igenom emellanåt men också fått upp ögonen för hur vanligt sånthär faktiskt ändå är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar