torsdag 7 juli 2016

När man försöker överkomma sina rädslor o träna på sina svagheter

Vissa skulle väl kunna påstå att jag var lite överdramatisk i förmiddags men man vill ju gärna berätta för sina vänner att man uppskattar dem medan man ännu har chansen, tänker jag.


Igårkväll innan vi somnade låg jag och S o pratade om hur livet skulle bli om jag föll ner på nacken, blev förlamad och bara kunde blinka en gång - ja, två gånger - nej, vilket kändes som en ganska trolig utgång från dagens handstående-träning, heheh. *innehavare av stort självförtroende gällande handstående - not* 
Inte för att man kan förbereda sig på nåt sånt men jag ville ändå säga att jag förstår om han inte vill va tillsammans med en sängbunden hela livet, fritt fram att gå vidare alltså, hahah. 
Så ja, jag kände att jag var ganska förberedd på det värsta när jag for iväg till boxen idag.

Jag har ju sedan mannaminne varit skiträdd för att armarna inte ska hålla och jag ska dråsa ner i marken med huvudet före. Har aldrig ens vågat sparka upp mig mot en vägg utan har gjort alla handstand-pushups med knäna på en box hittills, vilket också det kändes omöjligt i början men nu går helt fine.

Nå, efter en timme uppvärmning, stretchning och cirkelträning av olika handstående-ställningar så vågade jag faktiskt sätta händerna på golvet och försöka sparka bakut lite försiktigt, heheh. Efter en stund tog sen CoachK saken i egna händer o höll i mina ben så jag hölls en stund (har varit superrädd för det också, att jag inte ska slippa ner om nån håller i benen, o armarna då inte ska orka hålla mig uppe = typ dö). Och tänk! Jag kunde stå en stund själv också! Jaja mot en vägg dock men ändå. Jag som inte ens brukar våga försöka sparka mig upp stod faktiskt på händer! Så 5ggr stod jag några sekunder åt gången, blir att träna oftare nu bara så man blir bättre!

Dethär har varit en grej som jag har sett helt som en omöjlighet då rädslan faktikst suttit så djupt så jag ibland börjat nästan gråta bara jag tänkt på att behöva försöka sparka mig upp, så det är verkligen kul att känna att man gör, om än små, framsteg!


Och sen då, i slutet, så skulle alla, en i gången gå på händer förbi alla andra som stod på två led mittemot varandra och höll i ens ben medan man gick så man kunde hålla balansen. Jag tänkte att ooh heeell nooo to this one och vägrade först, men efter att alla andra gjort det och överlevt, så var jag ju också tvungen att åtminståne försöka, och det gick ju bra! Vet inte hur pass rak (eller vågrät heheheh) jag var för det har jag så svårt att uppfatta när jag är uppochner, men ändå, ett par meter gående på händerna (med mycket stöd)! Det trodde man inte skulle ske under denna livstid!

1 kommentar:

  1. Strongt jobbat o keep up the good work! Jag hör oxxå till kategorin som e livrädd att landa på huvudet när jag ska testa handstand. Läskigt som tusan!!

    SvaraRadera