Tacksam

När jag körde till gymmet här om dan såg jag gynekologen som gjorde den första ultraljudsundersökningen när vi märkte att Noel inte mådde bra i magen. Oj alltså tårarna började rinna direkt! Det känns så oerhört overkligt att det redan är ett halvår sen om två veckor! 

Känner mig så tacksam för att de tog mig på allvar på mödrapoli när jag ringde dendär morgonen. Jag trodde ju dessutom att jag ringde till rådgivningen men då de hade nytt telefonsystem så råkade jag ringa fel, och vilken tur det var! Hade de hittat hjärtljuden med dopplern vid rådgivningen så hade de ju säkert bara skickat hem mig igen sen. Så tur att de gjorde ctg så det syntes svart på vitt dippar i kurvan. 

Såklart hade Sami glömd jobbtelefonen hemma just den dan, och svarade inte på hans privata. Ringde numren till hans förmän på Snellmans som jag hade kvar i telefonen sen Oliver föddes men slapp inte fram, så till sist fick jag googlat fram nummer till Snellmans växel och fick till sist tag i honom så han kunde komma o hämta mig på sjukhuset innan vi åkte till Kokkola. Jag hade inte ens sagt åt honom före meddelandet på morgonen att jag var så orolig att jag ville på en extra koll, så ni kan gissa att det kom som en chock!

När samtalsämnet kommit upp om jag kunde tänka mig några fler barn så säger jag nog som det är: jag vet inte om jag ens vill, men främst så tror jag inte att jag skulle våga vara gravid igen. På ett teoretiskt plan förstår jag ju att det inte är säkert att det skulle hända igen, men de vet ju heller inte vad som orsakade att moderkakan och navelsträngen inte funkade så det går ju inte att säga att det inte skulle hända igen då heller, samt att jag ju redan fått order om att OM jag nånsin blir gravid igen så ska jag äta medicin hela graviditeten för att öka blodcirkulationen, så nån risk lär det ju va ändå. Och fast det gick bra denhär gången så vet man inte hur det skulle gå nästa gång. 

Förstår också helt att andra nu i efterhand kanske inte tycker det är/var så big deal men alltså nej, man kan inte förstå förrän man upplevt det. Maktlösheten, hjälplösheten och smärtan i hjärtat när man ser sitt allt för lilla barn kämpa för sitt liv.

Sån stor tacksamhet jag har mot vårdpersonalen som insåg att han inte mådde bra och tog snabba beslut för att få ut honom i tid! TACK!